Manusskrivande och kursböcker – del 1

Merete Mazzarella – Att berätta sig själv

Mazzarella skriver att man kan göra en disposition för att få överblick, men att man ska undvika att i början tänka i termer av att skriva en större kronologisk helhet. Hon skriver vidare att det kan leda till frågor och funderingar över hur transportsträckorna mellan olika skeenden ska skrivas. Hon rekommenderar att begränsa sig att skriva fram sina bilder, att tänka i termer av kortare texter och att låta den ena bilden leda till den andra. Att helt enkelt samla på delar.

När jag började kursen Litterär gestaltning 3 vid Luleå tekniska universitet i höstas så var mitt manus ”Kvinnorna hinsides nordanvinden” fem rader i ett kollegieblock. Ett manus så nära nollpunkten man kan komma. Under hösten har jag skrivit tankar på gula notislappar och i fyra-fem olika anteckningsblock, en del block är sagolikt vackra, andra vedervärdiga. Trots detta kaos har berättelsen och karaktärerna ändå börjat att ta sin form. Det har varit som att kliva in i en ny värld eftersom det inte finns så mycket material att forska om när det gäller 900-talet i den norra delen av landet. Att skriva helt oplanerat och treva sig fram har funkat för mig i början av manuset, men jag har insett att en planerad struktur är att föredra inför fortsättningen. Att få till en bra och strukturerad manusdisposition är ett måste när vi ska gå i mål på fem manusinlämningar. I nuläget har jag en fix och färdig kapitelindelning och kommer att skriva mig igenom manuset kapitel för kapitel. Det är som om när jag har satt ramen till manuset så börjar innehållet att komma till mig på ett rent märkvärdigt sätt. När jag tänker efter väldigt ofta. Saker och ting som jag funderat på har dykt upp i en tidning, via radion eller att någon kommer med information som jag behöver veta.

– Har du läst ”Urfödan – Om självhushållets mat hos folk i Lappland” av Lilian Ryd, sa en kollega till mig.

”Urfödan” vara rena bingon för mig när det gäller ämnet forskning om hur människor överlevde för länge sedan. Jag funderade om det fanns yxor här uppe i norr på 900-talet och vad händer. På kultursidorna i Norrbottenkuriren läser jag en rubrik – Nytt miljonprojekt skriver om historien. Ett gemensamt projekt mellan universitetet i Luleå och Norrbottens museum skriver om historieböckerna om den tidiga järnhanteringen i Norrbotten. I en myr utanför Sangis i Norrbotten har forskarna hittat en brosch och en yxa. Fynden är 2200 år gamla. Yxan är varvad av olika typer av järn. Och för att minska skörheten har man värmt yxan i en eld och sedan kylt ned den i vatten. Det är en oerhört avancerad metallurgi och det är det äldsta daterade stålet i norden. Det ställer den tidigare forskningen på ända. Och jag gör vågen. De där fem raderna jag har som inledning till mitt manus känns med ens riktigt verkliga – de har kanske funnits på riktigt min kära Evra och hennes dotter Anna:

Huvudpersonerna är Evra och hennes dotter Anna. Berättelsen utspelar sig för ca 1100 år sedan på en ort i Norrbotten. För att kunna överleva under de extremt svåra yttre förhållandena som då rådde krävdes ett oegennyttigt samarbete mellan alla individer, oavsett kön och ålder. Modern fick automatiskt den centrala rollen, eftersom hon ansvarade för avkomman.

Det här inlägget postades i Ankis författarblogg. Bokmärk permalänken.