Manusskrivande och kursböcker – del 2

Maria Küchen – Att skriva börjar här

Küchen pekar på att ”författare” i större utsträckning än förr är offentliga mediagestalter med drag av rockstjärna, /…/ I dag /…/ förväntas hon vara en entertainer.” och att ”kärleken till skrivandet i sig är den enda hållbara drivkraften på sikt”.
Maria Kuchen skriver: ”Den här boken är full av samtal med skrivande människor som lyckats. Men vad gör man med den bortglömda debutantens smärta? Att debutera, bli uppmärksammad och sedan försvinna – eller att debutera och inte uppmärksammas alls – det är inget en författare så gärna pratar om. Men många har erfarit det och mått dåligt av det, Vissa har krisat så till den grad satt det blivit svårt eller omöjligt att skriva vidare”.
Det är inte lätt att debutera som författare om man lider av scenskräck. Vilket när debuten var aktuell för mig fick mig att i desperation anmäla mig till en kurs i retorik vid Luleå tekniska universitet. Retorikkursen gav mig råg i ryggen och den klassiska retorikens verktygslåda (Ethos, Logos och Pathos) att förhålla mig till. När jag presenterade mig och boken ”Storsien” kunde jag med hjälp av verktygen kliva ur mig själv och istället tänka på de trick som jag lärt mig på retorikkursen. En fråga som jag funderade mycket på var: ”Vad kan jag göra med den begåvning, den röst och den kropp som jag begåvats med?” För att påverka mottagaren och sälja min bok måste jag använda min humor. De gånger som jag lyckats bäst med att agera på scenen var när jag fått publiken att skratta. Andra trick var att ta ett välkomnande kliv mot publiken. Jag måste även ta mot till mig och se på åhörarna innan jag började att tala, och låta blicken svepa över åskådarna för att verkligen visa att jag riktar mig till alla. Och tala långsamt och tydligt fastän hjärtat bultar som en flyende antilopflock. Ett hjälpmedel var att skapa en positiv framgångsbild.
Retorikkursen fick mig att växa som människa och författare. För utan retorikkursen är jag inte säker på att jag fortsatt att skriva. Scenskräcken hade blivit det sänke som fått mig att tappa orden. Men det gick bra för mig och jag hade ovärderlig hjälp av min retoriklärare Bo Renberg när jag skulle framträda i direktsändning i tv-programmet Eftersnack. Att vara författare är som ett puzzel som ska sammanfogas till en helhet, och för min del var det scenskräcken som var den saknade puzzelbiten.
Men det är fint som Maria Küchen skriver: ”En författare som gillar att stå på scen kan – och ska! – utnyttja sin karisma så. Det är bra för alla! Och en författare som inte gillar att stå på scen har rätt till sin inåtvändhet.
   Mitt grundtips är att den här världen, i allt dån och larm som pågår, törstar efter just inåtvändhet.
   Det föreskrivna allmänna samhällsidealet idag är att synas och höras så mycket som möjligt och äga så mycket som möjligt, men det finns andra värden. Det finns till exempel idag mer än någonsin ett litterärt värde i lågmäldheten, i det stillsamma, långsamma och blyga som inte låter sig säljas eller ens beskådas.”.


Det är tystnaden, det lågmälda och långsamma som jag men även mitt manus längtar efter. Att få gå på långa promenader. Ha tid till att lyssna på fåglarnas serenader. Att stilla se ut över havet och se solen spegla sig i vattnet eller blankisen beroende på årstid.

Det här inlägget postades i Ankis författarblogg. Bokmärk permalänken.