Utgiven av Aquilonis Förlag (2013)

Norrbottniska liv ensligt belägna är inläst som talbok av Talboks- och punktskriftsbiblioteket (2014)

Du kan självklart beställa boken Norrbottniska liv ensligt belägna till ett bra pris direkt av
Anne-Christine Liinanki. Mejl: info@ordlina.se .
Boken kostar 150 kr (frakt tillkommer). Ange i beställningen om du vill ha boken signerad.

Recensioner

Norrbottens Kuriren, onsdag 13 november 2013

”NORRBOTTNISKA LIV ENSLIGT belägna är en vacker titel på en likaledes vacker bok. Det är Anne-Christine Liinanki som tillsammans med fotografen Gunnar Svedenbäck besökt några byar i Kalixtrakten och genom dem speglar det liv som trots allt levs på svensk glesbygd.
Det behöver påminnas om detta, att landsbygden inte bara dör, den lever också. Kanske, tänker man under läsningen, så som den alltid gjort. Mes tusenkonstnärens blick för vilka utkomster som är möjliga och med filosofens insikt att det materiella trots allt är underordnat. Vilket låter sig sägas, men när samhällsservicen reducerats till obetydligheter kräver vardagen dessutom järnvilja och uthållighet för att fungera.

MÖTER VI ALLTSÅ Sidalens Naturbruk i Storsien där det beryktade lägret för kommunister och andra oppositionella låg under Andra världskriget. Uppfödning av Nordsvenska hästar och utbildning av kuskar och så växtodling och annat smått och gott. Man samarbetar byarna emellan också, med sådant som midsommarbröllop i Korpikå, det gäller att se försörjning i allt.
Eller så renägare i Kalix sameby, kalvmärkning och renskiljning och ett liv som är anpassat till renens årsrytm.
I detta ligger hårt arbete, stor kunskap och försörjning. Detsamma som man gör i Taipale by, fast där föder man upp skotsk Aberdeen Angus, köttdjur på en gammal familjegård.

DEN GLESBYGD SOM  idag utvecklas i Sverige kräver förmodligen mer initiativ, större kunskap och i viss mån mera mod för att överleva i än den genomsnittliga storstaden. Skillnaden finns dessutom i den samhälleliga servicen som inte längre dikteras av ideal om att ”hela Sverige ska leva” utan mer av en slags marknadsdespoti där de mest lönsamma ska levas, övriga inte.
Norrbottniska liv ensligt belägna är en medveten motbild till både eländesskildringarna (country noir) och storstadsromantiken.
Bildmaterialet imponerar med en ganska uttalad estetik och texten håller sig inom reportagets ganska neutrala idiom. Kanske kunde man önska att de politiska krafter som en gång utgjorde landsbygdens representation för en stund skulle återvända till skildringar som den här. I en paus undan hallelujaliberalismen.
Det skulle hela samhället tjäna på, jo, storstäderna också.”
Jan-Olov Nyström

NSD, fredag 22 november 2013

”Om man åker en biltur genom valfri glesbygd i vår landsända, kan man välja på två saker: att se de tomma husen och gårdarna, eller att se de ställen där landsbygden faktiskt lever. Det valet påminner om att tänka på ett glas som halvfullt eller halvtomt, vilket ju också lär avslöja om man ser positivt eller negativt på tillvaron.
Anne-Christine Liinankis resa genom sina hemtrakter norr om Kalix är dock en mycket positiv sådan, även om varken hon eller fotografen Gunnar Svedenbäck blundar för det närmast stilgotiska i rostig järnvägsräls eller patinerad rödfärg.

Liinanki, med rötterna i det krigshistoriskt intressanta Storsien, älskar sin bygd och förmedlar det på ett sätt som visar att det är människorna det hänger på, inte de materiella omständigheterna eller tingen. Det är inte ödegårdarna som har betydelse, utan de där det bor FOLK.
I den inledande reportaget, från Storsien, ställer Liinanki det förgångna och det nutida mot varandra. Fotomässigt är det också här som vemod och i viss mån nostalgi präglar bildmaterialet såväl som texten.
Men efter den bakgrundsteckningen rivs den historiska slöjan bort rejält, och vi får möta Lindbäcks i Storsien, och se hur det går till på deras hästgård. Där föder man upp nordsvenska brukshästar, utbildar hästar (jo, de behöver också skola …) och kuskar, och sysslar även med annat som är relaterat till naturbruk, som t ex utbildningar i natur och miljö.

Bilderna, som innan varit veritabla stilleben, om än mycket vackra, följer nu människorna i deras vardagsarbete, och det går inte att ta miste på deras glädje och engagemang.
Genomgående har Liinanki valt att skildra människor i bygden som har sitt levebröd från skog, natur eller rennäring, med en handfast vardag.
Här finns inga exempel på det som för några år sedan sades vara glesbygdens hopp: de distansarbetande storstadsmänniskorna som flyttat ut på m”landet” som den urbana benämningen lyder. På det sättet visar Liinanki på en levande tradition i norr, som går tillbaka till smnåbrukens tid. Då och även nu går ofta rennäringen och småbrukandet hand i hand.

Reportagen i boken avspeglar också detta, och visar hur mångsysslandet har varit och är nyckeln till försörjning i glesbygd. Småbonden Kurt Nilsson från Storsien, t ex, har även några renar.
Just om rennäringen gör Liinanki och Svedenbäck ett mycket intressant djupreportage. Vi får följa Marine Jägerving och Rolf Söderholm i deras arbete som renskötare i Kalix sameby, I likhet med rennäringen i övrigt, så kämpar även de med att hålla renarna från faror i form av vägar, järnvägar och rovdjur. Utfodring vintertid är även det ett måste. Men trots det så syns inga spår på bristande motivation.
Det är just i det här reportaget som den verkliga glöden och styrkan hos glesbygdsbor kommer fram. Man ger inte upp i första taget, om man tror på det man gör. Drivkraften är framförallt känslomässig och handlar om familjen, rötterna, naturen, och djuren. Man lägger ner kropp, själ och hjärta i det man gör, och spar inte på ansträngningarna.

   Gränserna mellan arbete och fritid blir därför flytande, vilket även det är ett för glesbygden traditionellt sätt att leva. Får man sätta sig och göra upp eld i skogen en stund har man fått både vila och avkoppling; sedan väntar sysslorna.
Norrbottniska liv ensligt belägna varken romantiserar eller idylliserar. Inga naturromantiker skulle heller välja de liv som boken berättar om.
Även om vi inte alla vare sig kan eller vill leva som de människor Anne-Christine Liinanki avporträtterar , så får vi ändå komma på besök; till Yttersti. För den som inte varit där och upplevt utomhuskonserterna där, så rekommenderas det varmt.
Den lilla, lilla scenen ligger i ett mycket storslaget landskap, med vatten och berg runtom, som en naturligt formad amfiteater. Berättelsen om Yttersti handlar även den om eldsjälar och vad sådana kan åstadkomma. Utan eldsjälar finns det varken hästar, kor, renar, handelsbodar och ingen levande landsbygd heller.

Hur ska det gå i framtiden för Storsien och liknande byar? Den frågan man ställer sig är ju om nästa generation vill ta över. Något reportage om hur barnen till byborna tänker hade varit intressant att läsa, för att få en uppfattning om hur starka banden och traditionerna är.
I sin närmast etnologiska exakthet är boken ett värdefullt dokument över en plats och en tid som trots att att den är så lätt igenkännlig för oss här uppe, ändå är så okänd för många. Den dokumentationen kommer att stå sig bra över tid.
Men där det vetenskapliga i allmänhet konserverar och objektifierar det man studerar, så visar Liinanki och Svedenbäck på ett humanistiskt perspektiv, där författare och fotograf står på samman sida som informanterna.
Jag tycker också att det syns att bokens skapare under resans gång upptäckt mer än de från början trodde att de skulle finna. Det märks framförallt på att fotona går från det statiska till det filmiska, med också på t ex reportaget från Vitvattnet, där Intresseföreningen för Kalix Övre bygd verkar ha gjort stort intryck på författaren.
Nå int´är de väl så enslit ändå här upp … det finns ju FOLK …”
Maria Vedin

Bibblo tipsar – Hilkka Horsma, Malmbergets bibliotek
”Har ni hört – landsbygden är död!”
Så började föreställningen ”Nära till och långt ifrån” som jag såg häromdagen i Malmberget. Det var ett stort gäng amatörer från byarna runt Gällivare som ville visa upp all den kreativitet, framåtanda, livskraft och glädje som finns ute på landsbygden. Och förstås dementera alla falska rykten om nedläggning och död.

Senare på kvällen läste jag Liinankis och Svedenbäcks reportagebok som också bär fram ett liknande budskap. Många, inte minst bilden i press och media, framställer glesbygden i negativa termer som avfolkning, stagnation, indragen service, arbetslöshet. Självklart finns dessa aspekter där, men det är långtifrån hela sanningen.

Boken berättar och visar upp några människors liv och arbete i några byar norr om Kalix. Det är en modern folklivsskildring som visar att förändring och utveckling sker i lika hög grad på landsbygden som i storstaden, men den tar sig andra vägar ibland. Ofta är människorna som bor i glesbygden tusenkonstnärer, som t ex familjen Lindbäck i Storsien som bedriver både skogsbruk och jordbruk på ett miljövänligt sätt. Dessutom uppfödning av nordsvenska brukshästar, utbildning av häst och kuskar. växtodling och utbildningar som riktar sig till bland annat särskoleelever.

Hela boken genomsyras av en varm känsla för dessa människor som har valt det här sättet att leva, nära naturen, på egna villkor, med mycket nytänkande och uppfinningsrikedom. Boken svämmar över av vackra foton tagna av Gunnar Svedenbäck. Fast ibland tycker jag att han har lagt ihop bilderna lite konstigt. Ett helt uppslag kan bestå av två olika helsidesbilder som inte riktigt passar ihop. Men den kritiken är bara en radanmärkning.

Ann-Christine Liinanki, som har skrivit texten, förmedlar på ett lättläst och målande sätt dessa människors vardag, hur det är att leva och bo idag i glesbygden i Norrbotten. Texterna är ganska korta, bilderna desto fler. Jag hade önskat att det var ännu utförligare skrivet om personerna och allra helst att fler personer hade intervjuats. Men kanske det blir en uppföljare till denna första bok om Norrbottniska liv ensligt belägna. Hoppas det!”
Hilka Horsma