BOKSLÄPP. Anne-Christine Liinanki debuterade 2008 med Storsien: 100 år i en norrbottnisk by. Romanen utsågs till en av Årets bästa böcker av Luleå stadsbibliotek och den lästes även in som talbok. Men författaren kände sig inte helt nöjd med sitt verk. Nu har hon gjort ett omtag och ger ut Fågelflykt på bokförlaget Ekström & Garay. Mycket har hänt med texten. Mycket har hänt med Anne-Christine.
– Innan jag började skriva … jag var ganska gammal, börjar Anne-Christine Liinanki på sin mjuka norrländska.
Gammal var hon förstås inte; allt handlar om perspektiv. Däremot hade hon en gedigen bakgrund som administratör, från starten inom Tullverket till en lång karriär i maktens korridorer i Luleå kommun. Till sist headhuntades hon till den akademiska världen.
– Som författare är man en iakttagare av individer och organisationer, ser hur allting hänger ihop. Tullverket var en manlig värld, där var bara en annan kvinna, en föregångare. När jag långt senare kom till Luleå tekniska universitet arbetade jag med matematiker, djupt tänkande men inte så sociala människor även om de kunde vara jätteroliga, säger Anne-Christine Liinanki och menar att det är där hon känt sig som mest hemma.
Det var när modern gick bort som Anne-Christine insåg att hon ville ta tag i författardrömmen och gick skrivarkurs på en folkhögskola. Några år senare tog hon universitetsexamen i retorik och kreativt skrivande samtidigt som hon romandebuterade med Storsien: 100 år i en norrbottnisk by.
Sedan dess har hon släppt reportageboken Norrbottniska liv ensligt belägna, barnboken Mångrus och nu romanen Fågelflykt.
Att göra ett omtag i stället för att gå vidare och skriva en helt ny historia måste innebära att berättelsen är mycket viktig för författaren. Storsien och trakten omkring är den plats Anne-Christines mor kommer från och där Anne-Christine tillbringat sina lov, rötterna är djupa och går flera hundra år tillbaka i tiden. Hur nära står Anne-Christine själv berättelsen om de tre huvudpersonerna, anmodern Amanda, sondottern Anna Maria och dennas dotter Agneta?
– Jag hade inget val, de här personerna pratade i mitt huvud, pockade på. Det är inte exakt min släkts historia men det utspelas på platser jag känner till. Man klär det i en annan dräkt helt enkelt. Nu känns den klar, fastslår Anne-Christine.
Redan från början strukturerade hon upp kapitlen, tänkte över vilken tid de utspelades i. Sedan byggde hon ett fiktivt släktträd och skrev slutligen en personakt för varje karaktär.
– Jag har lagt ner ganska mycket tid på fakta. Den här gången har jag fyllt på, givit personerna större eller mindre roller jämfört med tidigare.
När administratören i henne gjort sitt tar en annan sida, författarens, över. Berättelsen får liv och hon ser miljöerna, går i dem, känner dofter, färger, ser djur, fåglar, insekter.
– Jag ser personerna som från fågelperspektiv, ser dem röra sig och gå. Jag kommer närmare och hör dem prata med mig.
Fågelflykt har ett poetiskt språk, särskilt när det kommer till naturbeskrivningarna. Här och där förekommer en del dialektala uttryck.
– Det är inte som jag hittar på, det kommer naturligt när jag inom mig hör min mormor tala.
Människors livsöden hör intimt samman med och blir en del av, rentav bygger, den stora historien. Vid 1900-talets början trängdes det samiska undan av det svenska, konflikter uppstod när svenska nybyggare trängde in i renskötarnas områden och byggde sina hem med statligt stöd och skattelättnader. I romanen ser Amandas far inte med blida ögon på dotterns romans med renskötaren Aslak. Amanda sörjer men föder Aslaks son, ger honom namnet Elis. Oäktingen och halvsamen bär en tung börda som pojke.
Författaren snuddar vid hemvändande svenskamerikaner och laestadianska predikanter. Andra världskriget bryter ut och Sveriges unga män kallas in till beredskap. Det är nu byn Storsien i nuvarande Kalix kommun kliver fram i Sveriges historia; här inrättades det första arbetslägret där allt från kommunister till pacifister internerades. Det följdes av flera runt om i vårt land.
– Först invaderades byn av militärer, den ligger ju nära gränsen till Finland. Sedan kom de som sattes i lägret och skulle bygga en väg.
Lägret i Storsien stängdes efter den första krigsvintern. Men Anne-Christine Liinanki ger det en fortsättning när Amandas sondotter Anna Maria förälskar sig i en av fångarna och flyttar till honom i Stockholm efter kriget. Genom den samvetsömme Agne låter författaren oss förstå hur de som internerats bemöttes även efter att de frisläppts. Det blir Anna Maria som försörjer familjen medan Agne blandar ångest med alkohol.
Med beskrivningen av Stockholm, gatorna såväl som människorna, växer romanens synrand.
– Det jag skriver om Stockholm handlar om staden mot landet, det har jag utvecklat mera i Fågelflykt jämfört med tidigare, säger Anne-Christine som själv inte bott i Stockholm men har numera en dotter där.
Fågelflykts tredje huvudperson Agneta, Anna Marias och Agnes dotter, går mot efterkrigstidens urbaniseringsström när hon lämnar Stockholm för Norrbotten. Det är också sjuksköterskan Agneta som till slut tillåts känna både kärlek och trygghet i sitt liv.
Men världen, som i romanens början inte är större än en liten by utanför Kalix, vidgas än en gång när författaren i Fågelflykt även skrivit in flyktingvågen och Refugees Welcome-rörelsen 2015. Anne-Christine Liinanki låter Agneta ställa upp som volontär.
– Jag gick till järnvägsstationen, inte som volontär, men jag gick dit för att se. Det var som att hela världen kom till Luleå.
