Folk blir nästan förvånade när jag säger att jag aldrig varit i Thailand. För min del kom en tsunami emellan, hotellet var beställt och resan betald. Tre veckor efter tsunamin skulle planet ha lyft men katastrofen och ett bortspolat hotell fick mig att åka till Kairo istället.
När vänner eller kollegor diskuterar hotellen i Phuket eller Khao Lak känner jag mig utanför på samma sätt som när senaste såpan högljutt avhandlas under kafferasten. För mig blir resan till Ao Nang jungfrufärden till Thailand. Vi åker buss från flygplatsen i Phuket till hotellet: vi stannar endast till för att äta en bit mat och besöka en gammal, traditionell toa. Om du går på en gammal, traditionell toa finns en avlång porslinssak med fotsteg på sidorna och ett hål i mitten. Det finns endast en vattenhink för att man ska kunna rengöra sig själv och toaletten efter användandet. Vid ett besök på dylika toaletter finns det stor anledning att kontrollera att du inte har nycklar eller mobiltelefoner i fickorna. När du sätter dig på huk ramlar innehållet i fickorna lätt ut och hamnar på direkt olämpliga ställen.
Efter att ha förflyttats från 20 minusgrader till en stillastående luft som dallrar kring 35 plusgrader så längtar jag efter ett bad. Jag flipp floppar ut på den stenlagda gången i hotellet. Det är som en vandrande meditation: palmer, grönska, cikador och fågelkvitter. När jag närmar mig den cirkelrunda poolen så möts jag av skratt från sarongklädda backpackers och likbleka norrmän. Solen skiner och det kristallklara vattnet lockar. Jag slänger ifrån mig handduken på en solstol och tar ett dopp i en pool omringad av vattensprutande stenelefanter.
Då känns livet sanuk, sanuk (mycket gott)!
