Manusskrivande och kursböcker – del 3

Bodil Malmsten – Så gör jag

”Ibland flyter det på, det finns normalflyt, ett jobbflyt, ett uthållighetsflyt. Och så finns det flow. För att få flow måste personen som skriver ta sig till stället där det går att få flow. Det är det som är jobbet, att skriva sig fram till flow, det tillstånd där ord och meningar flyter på – mening ger mening, ord ger ord och det skrivna – tillfälligt – flödar på. Flow är inte inspiration. /…/ Flow är en mäktig flod, du är floden, du är vågen, du är ett med flödet, det är medvetet, omedvetet, du flyter på ytspänningen, du är spänd utan anspänning, du känner djupet under dig och det känns bra, du flyter dit du är på väg, dit du ska”, skriver Bodil Malmsten .

Jag håller med Bodil Malmsten om att för att få flow så måste man skriva på helt enkelt. Det som är viktigt för mig är att skriva dåliga meningar, bra meningar, långa meningar, korta meningar. Det vill säga skriva på och jag sparar allt jag skriver för när jag minst anar det kan jag ha nytta av en ”dålig text” – en bra text för den delen också. Att flödesskriva sida upp och sida ned för hand i ett kollegieblock är inte dumt det heller. Jag kommer att intervjua mina personer i manuset ”Kvinnorna hinsides nordanvinden” och skriva intervjuerna för hand i ett kollegieblock. Allt för att locka fram deras tankar och vad de har att förmedla till mig.

”Det här om arbetsplatsen, utrymmet, det egna rummet, dit ingen utom den som skriver får tränga sig på. Jag sitter hemma och skriver, still vid mitt arbetsbord. Inte för att jag blir lycklig av att sitta still i mitt rum, men jag vill ha det så. Var sak på sin plats. Städat och rent. Soporna sorterade och utburna. Det måste vara välstädat, ordning på det som går att få ordning på. En avskavd skåplucka, något som är sönder, solkigt och trasigt, då sipprar trasigheten in, jag vill ha det fint omkring mig, oredan inuti rår ändå ingenting på,”, skriver Bodil Malmsten.

Jag kan inte göra annat än att hålla med. För att starta upp skrivfabriken städar jag och sorterar helt oviktiga saker. Inför en deadline kände jag ett tvingande behov av att måla om arvsstolen efter morfar i en havregrå ton. Kände fortfarande ingen lust att skriva, varför jag korkade upp MP 52-flaskan och putsade upp byrån med tillhörande pigtittare. Sedan satte jag mig vid datorn och började att skriva och skrivarflytet infann sig omedelbart. På något sätt är det som en trollformel för mig att tassa omkring och städa mig i riktning mot datorn.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Manusskrivande och kursböcker – del 2

Maria Küchen – Att skriva börjar här

Küchen pekar på att ”författare” i större utsträckning än förr är offentliga mediagestalter med drag av rockstjärna, /…/ I dag /…/ förväntas hon vara en entertainer.” och att ”kärleken till skrivandet i sig är den enda hållbara drivkraften på sikt”.
Maria Kuchen skriver: ”Den här boken är full av samtal med skrivande människor som lyckats. Men vad gör man med den bortglömda debutantens smärta? Att debutera, bli uppmärksammad och sedan försvinna – eller att debutera och inte uppmärksammas alls – det är inget en författare så gärna pratar om. Men många har erfarit det och mått dåligt av det, Vissa har krisat så till den grad satt det blivit svårt eller omöjligt att skriva vidare”.
Det är inte lätt att debutera som författare om man lider av scenskräck. Vilket när debuten var aktuell för mig fick mig att i desperation anmäla mig till en kurs i retorik vid Luleå tekniska universitet. Retorikkursen gav mig råg i ryggen och den klassiska retorikens verktygslåda (Ethos, Logos och Pathos) att förhålla mig till. När jag presenterade mig och boken ”Storsien” kunde jag med hjälp av verktygen kliva ur mig själv och istället tänka på de trick som jag lärt mig på retorikkursen. En fråga som jag funderade mycket på var: ”Vad kan jag göra med den begåvning, den röst och den kropp som jag begåvats med?” För att påverka mottagaren och sälja min bok måste jag använda min humor. De gånger som jag lyckats bäst med att agera på scenen var när jag fått publiken att skratta. Andra trick var att ta ett välkomnande kliv mot publiken. Jag måste även ta mot till mig och se på åhörarna innan jag började att tala, och låta blicken svepa över åskådarna för att verkligen visa att jag riktar mig till alla. Och tala långsamt och tydligt fastän hjärtat bultar som en flyende antilopflock. Ett hjälpmedel var att skapa en positiv framgångsbild.
Retorikkursen fick mig att växa som människa och författare. För utan retorikkursen är jag inte säker på att jag fortsatt att skriva. Scenskräcken hade blivit det sänke som fått mig att tappa orden. Men det gick bra för mig och jag hade ovärderlig hjälp av min retoriklärare Bo Renberg när jag skulle framträda i direktsändning i tv-programmet Eftersnack. Att vara författare är som ett puzzel som ska sammanfogas till en helhet, och för min del var det scenskräcken som var den saknade puzzelbiten.
Men det är fint som Maria Küchen skriver: ”En författare som gillar att stå på scen kan – och ska! – utnyttja sin karisma så. Det är bra för alla! Och en författare som inte gillar att stå på scen har rätt till sin inåtvändhet.
   Mitt grundtips är att den här världen, i allt dån och larm som pågår, törstar efter just inåtvändhet.
   Det föreskrivna allmänna samhällsidealet idag är att synas och höras så mycket som möjligt och äga så mycket som möjligt, men det finns andra värden. Det finns till exempel idag mer än någonsin ett litterärt värde i lågmäldheten, i det stillsamma, långsamma och blyga som inte låter sig säljas eller ens beskådas.”.


Det är tystnaden, det lågmälda och långsamma som jag men även mitt manus längtar efter. Att få gå på långa promenader. Ha tid till att lyssna på fåglarnas serenader. Att stilla se ut över havet och se solen spegla sig i vattnet eller blankisen beroende på årstid.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Manusskrivande och kursböcker – del 1

Merete Mazzarella – Att berätta sig själv

Mazzarella skriver att man kan göra en disposition för att få överblick, men att man ska undvika att i början tänka i termer av att skriva en större kronologisk helhet. Hon skriver vidare att det kan leda till frågor och funderingar över hur transportsträckorna mellan olika skeenden ska skrivas. Hon rekommenderar att begränsa sig att skriva fram sina bilder, att tänka i termer av kortare texter och att låta den ena bilden leda till den andra. Att helt enkelt samla på delar.

När jag började kursen Litterär gestaltning 3 vid Luleå tekniska universitet i höstas så var mitt manus ”Kvinnorna hinsides nordanvinden” fem rader i ett kollegieblock. Ett manus så nära nollpunkten man kan komma. Under hösten har jag skrivit tankar på gula notislappar och i fyra-fem olika anteckningsblock, en del block är sagolikt vackra, andra vedervärdiga. Trots detta kaos har berättelsen och karaktärerna ändå börjat att ta sin form. Det har varit som att kliva in i en ny värld eftersom det inte finns så mycket material att forska om när det gäller 900-talet i den norra delen av landet. Att skriva helt oplanerat och treva sig fram har funkat för mig i början av manuset, men jag har insett att en planerad struktur är att föredra inför fortsättningen. Att få till en bra och strukturerad manusdisposition är ett måste när vi ska gå i mål på fem manusinlämningar. I nuläget har jag en fix och färdig kapitelindelning och kommer att skriva mig igenom manuset kapitel för kapitel. Det är som om när jag har satt ramen till manuset så börjar innehållet att komma till mig på ett rent märkvärdigt sätt. När jag tänker efter väldigt ofta. Saker och ting som jag funderat på har dykt upp i en tidning, via radion eller att någon kommer med information som jag behöver veta.

– Har du läst ”Urfödan – Om självhushållets mat hos folk i Lappland” av Lilian Ryd, sa en kollega till mig.

”Urfödan” vara rena bingon för mig när det gäller ämnet forskning om hur människor överlevde för länge sedan. Jag funderade om det fanns yxor här uppe i norr på 900-talet och vad händer. På kultursidorna i Norrbottenkuriren läser jag en rubrik – Nytt miljonprojekt skriver om historien. Ett gemensamt projekt mellan universitetet i Luleå och Norrbottens museum skriver om historieböckerna om den tidiga järnhanteringen i Norrbotten. I en myr utanför Sangis i Norrbotten har forskarna hittat en brosch och en yxa. Fynden är 2200 år gamla. Yxan är varvad av olika typer av järn. Och för att minska skörheten har man värmt yxan i en eld och sedan kylt ned den i vatten. Det är en oerhört avancerad metallurgi och det är det äldsta daterade stålet i norden. Det ställer den tidigare forskningen på ända. Och jag gör vågen. De där fem raderna jag har som inledning till mitt manus känns med ens riktigt verkliga – de har kanske funnits på riktigt min kära Evra och hennes dotter Anna:

Huvudpersonerna är Evra och hennes dotter Anna. Berättelsen utspelar sig för ca 1100 år sedan på en ort i Norrbotten. För att kunna överleva under de extremt svåra yttre förhållandena som då rådde krävdes ett oegennyttigt samarbete mellan alla individer, oavsett kön och ålder. Modern fick automatiskt den centrala rollen, eftersom hon ansvarade för avkomman.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Varför ägnar man ett och ett halvt år med att intervjua och fotografera människor i glesbygd?

Svaret är varken entydigt eller enkelt. Resorna där vi startat i gryningen för att resa många mil; till en hästpremiering; en kalvmärkning i rengärdet; skogsavverkning med Häst; den mystiska byn Taipale; byn som varit arbetsläger har gett mig och fotografen Gunnar Svedenbäck oförglömliga upplevelser och insikter.

Baksidestext ur boken Norrbottiska liv ensligt belägna:

Vi talar idag ofta om ”det kluvna landet”, ett Sverige med två delar som alltmer glider isär, där utvecklingen anses gå helt olika vägar. Å ena sidan de expansiva storstadsregionerna med högt tempo och snabb tillväxt. Å andra sidan landsbygd, glesbygd med avfolkning och stagnation, indragen service, arbetslöshet. Det finns gott om dystra visioner av landsbygdens framtid. Ofta blir det en ytlig beskrivning där många nyanser försvinner.
Medan storstaden beskrivs som dynamisk och föränderlig anses glesbygden stillastående, oföränderlig, tillbakablickande. Ingenting kunde var mer fel. Förändringen går lika fort i glesbygden men om den tar sig andra vägar. Här krävs det  stor kreativitet, mycket nytänkande och entreprenörskap för att skapa liv och framtid.
”Norrbottniska liv ensligt belägna” visar mycket av den idérikedom som spirar där man kanske inte förväntar sig det. Den är en modern ”folklivsskildring” och som sådan inte bara av värde i dag utan också för framtiden. Författaren och fotografen känner sin miljö väl och försöker genom bild och text gestalta modernt liv och arbete i några byar i Norrbotten. Läsaren får till exempel följa med renskötare i en skogssameby – ganska sällan skildrat i bokform – men också besöka en musikfestival och möta hästuppfödare.
Allt exempel på att framtiden i glesbygden måste mötas på många olika sätt.

 

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Författardrömmar är till för att förverkligas – del 5

Samtidigt som jag tog ut en högskoleexamen i svenska så debuterade jag med romanen Storsien. Så kära läsare varför inte bli besatta av en historia? Om du bär på em dröm och denna önskan inte lämnar dig – genomför den.

Utdrag ur baksidestexten: Byn Storsien är en paradox – en idyll med ett skrämmande förflutet. Under andra världskriget internerades som mest 350 oliktänkande i ett arbetsläger i byn. Historien börjar med att samen Aslak kommer till Storsien och träffar Amanda som är uppvuxen i byn. Berättelsen rullar vidare med mord, övergrepp, svek och internering. Tidspusslet börjar under sent 1800-tal och slutar i nutid med Amandas barnbarnsbarn Agneta.

   

 

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Författardrömmar är till för att förverkligas – del 4

Nästa steg var Luleå tekniska universitet och kurserna Skapande svenska A och B. Det går att förverkliga författardrömmar, men jag var tvungen att stuva om mitt liv för att inte skrivlusten skulle drunkna i allt det vardagliga. Jag var tvungen att släppa både fjärrkontrollen till TV:n och greppet om innebandyklubban för att få tid över till att skriva. På skapande svenska finslipade jag skrivverktygen ytterligare och tillägnade mig förmågan att tänka med tangenterna. Under B-kursen gjorde jag skelettet till det som senare blev min debutbok Storsien.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Författardrömmar är till för att förverkligas – del 3

Ni må tro att jag var nervös när jag satt i den midnattsblåa kustbussen på väg till den första helgträffen i Skellefteå. Svetten rann likt Niagarafallet över min panna och det var nära att jag klev av bussen i Piteå. Tack och lov så gjorde jag inte det. För tänk om jag hade missat chansen att träffa människor som liksom jag drömmer om ord.

Under en skrivövning i Medlefors så kom Aslak – en renskötande same – och Amanda – en bybo från Storsien – vandrande in i min fantasi. Och Aslak och Amanda blev utan att jag var medveten om det embryot till min debutbok Storsien.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Författardrömmar är till för att förverkligas – del 2

Vad kavaljeren på Ormberget inte visste var att jag hade ett frimärksstort urklipp i min plånbok. Ni vet de där små kulturannonserna som finns i Aftonbladet. På urklippet stod det Skrivlabbet och webbadressen till Medlefors Folkhögskola. Annonsen var rätt sliten för jag hade tittat på den ett antal gånger under de senaste månaderna. Det var min mors alltför tidiga bortgång som fick mig att inse att man inte har obegränsat med tid till att förverkliga drömmar. Efter julfesten så stämde jag om pianosträngarna i mitt huvud och skickade in ansökningshandlingarna till Medlefors Folkhögskola.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Författardrömmar är till för att förverkligas – del 1

Författardrömmar.

Första gången jag överhuvudtaget nämnde att jag skulle skriva en bok var på en julfest på Ormberget i Luleå för bra många år sedan. Jag fick okänd kavaljer vid bordet som undrade vem jag var och jag berättade om man, barn och vardagen. Han verkade inte speciellt imponerad så jag fortsatte – jag spelar innebandy och går på spinning. – Uhm, sa han och såg ointresserad ut. Då klämde jag till med att jag går på Yoga också. – Jaha, och vad är det du verkligen vill göra, sa han och spände ögonen i mig. Utan att jag visste ordet av så avslöjade jag hemligheten – att skriva en bok.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Jag vill vara en helikopterpilot

De flesta av oss utformar våra liv så att vi kan gå omkring på autopilot, men vi betalar ett pris för det. På samma sätt som med ett gigantiskt flygplan tar det tid att byta riktning. Vi kan inte bara vakna en morgon och säga ”Jag vill inte betala lånet på villan längre” eller ”Jag vill inte arbeta mer”.

En helikopter däremot är gjord för att kunna vända på en guldpeng. Den är väldigt praktisk gjord eftersom man kan landa på en strand vid Luleälven eller starta från stadshusets tak, men man måste också vara beredd på att hantera fyra spakar på en gång och använda både händerna och fötterna. Det som krävs är att du måste göra dig av med allt onödigt bagage, eftersom en helikopter inte kan ta så mycket last.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd