Boktips av Yukiko Duke

I tidskriften Vi läser, Nr 1 2018, fick boken Norrbottniska liv ensligt belägna ståta med ett boktips av Yukiko Duke. ”En hoppfull bok om kraften i glesbygden”, skriver Yukiko Duke.

Publicerat i Bok: Norrbottniska liv ensligt belägna | Kommentering avstängd

Bibblo tipsar – Hilkka Horsma, Malmbergets bibliotek

Bibblo tipsar – Hilkka Horsma, Malmbergets bibliotek
”Har ni hört – landsbygden är död!”
Så började föreställningen ”Nära till och långt ifrån” som jag såg häromdagen i Malmberget. Det var ett stort gäng amatörer från byarna runt Gällivare som ville visa upp all den kreativitet, framåtanda, livskraft och glädje som finns ute på landsbygden. Och förstås dementera alla falska rykten om nedläggning och död.

Senare på kvällen läste jag Liinankis och Svedenbäcks reportagebok som också bär fram ett liknande budskap. Många, inte minst bilden i press och media, framställer glesbygden i negativa termer som avfolkning, stagnation, indragen service, arbetslöshet. Självklart finns dessa aspekter där, men det är långtifrån hela sanningen.

Boken berättar och visar upp några människors liv och arbete i några byar norr om Kalix. Det är en modern folklivsskildring som visar att förändring och utveckling sker i lika hög grad på landsbygden som i storstaden, men den tar sig andra vägar ibland. Ofta är människorna som bor i glesbygden tusenkonstnärer, som t ex familjen Lindbäck i Storsien som bedriver både skogsbruk och jordbruk på ett miljövänligt sätt. Dessutom uppfödning av nordsvenska brukshästar, utbildning av häst och kuskar. växtodling och utbildningar som riktar sig till bland annat särskoleelever.

Hela boken genomsyras av en varm känsla för dessa människor som har valt det här sättet att leva, nära naturen, på egna villkor, med mycket nytänkande och uppfinningsrikedom. Boken svämmar över av vackra foton tagna av Gunnar Svedenbäck. Fast ibland tycker jag att han har lagt ihop bilderna lite konstigt. Ett helt uppslag kan bestå av två olika helsidesbilder som inte riktigt passar ihop. Men den kritiken är bara en radanmärkning.

Ann-Christine Liinanki, som har skrivit texten, förmedlar på ett lättläst och målande sätt dessa människors vardag, hur det är att leva och bo idag i glesbygden i Norrbotten. Texterna är ganska korta, bilderna desto fler. Jag hade önskat att det var ännu utförligare skrivet om personerna och allra helst att fler personer hade intervjuats. Men kanske det blir en uppföljare till denna första bok om Norrbottniska liv ensligt belägna. Hoppas det!”
Hilka Horsma

Publicerat i Bok: Norrbottniska liv ensligt belägna | Kommentering avstängd

Norrbottniska liv ensligt belägna – Recension av Maria Vedin

Recension i NSD, 22 november 2013

”Om man åker en biltur genom valfri glesbygd i vår landsända, kan man välja på två saker: att se de tomma husen och gårdarna, eller att se de ställen där landsbygden faktiskt lever. Det valet påminner om att tänka på ett glas som halvfullt eller halvtomt, vilket ju också lär avslöja om man ser positivt eller negativt på tillvaron.
Anne-Christine Liinankis resa genom sina hemtrakter norr om Kalix är dock en mycket positiv sådan, även om varken hon eller fotografen Gunnar Svedenbäck blundar för det närmast stilgotiska i rostig järnvägsräls eller patinerad rödfärg.

Liinanki, med rötterna i det krigshistoriskt intressanta Storsien, älskar sin bygd och förmedlar det på ett sätt som visar att det är människorna det hänger på, inte de materiella omständigheterna eller tingen. Det är inte ödegårdarna som har betydelse, utan de där det bor FOLK.
I den inledande reportaget, från Storsien, ställer Liinanki det förgångna och det nutida mot varandra. Fotomässigt är det också här som vemod och i viss mån nostalgi präglar bildmaterialet såväl som texten.
Men efter den bakgrundsteckningen rivs den historiska slöjan bort rejält, och vi får möta Lindbäcks i Storsien, och se hur det går till på deras hästgård. Där föder man upp nordsvenska brukshästar, utbildar hästar (jo, de behöver också skola …) och kuskar, och sysslar även med annat som är relaterat till naturbruk, som t ex utbildningar i natur och miljö.

Bilderna, som innan varit veritabla stilleben, om än mycket vackra, följer nu människorna i deras vardagsarbete, och det går inte att ta miste på deras glädje och engagemang.
Genomgående har Liinanki valt att skildra människor i bygden som har sitt levebröd från skog, natur eller rennäring, med en handfast vardag.
Här finns inga exempel på det som för några år sedan sades vara glesbygdens hopp: de distansarbetande storstadsmänniskorna som flyttat ut på m”landet” som den urbana benämningen lyder. På det sättet visar Liinanki på en levande tradition i norr, som går tillbaka till smnåbrukens tid. Då och även nu går ofta rennäringen och småbrukandet hand i hand.

Reportagen i boken avspeglar också detta, och visar hur mångsysslandet har varit och är nyckeln till försörjning i glesbygd. Småbonden Kurt Nilsson från Storsien, t ex, har även några renar.
Just om rennäringen gör Liinanki och Svedenbäck ett mycket intressant djupreportage. Vi får följa Marine Jägerving och Rolf Söderholm i deras arbete som renskötare i Kalix sameby, I likhet med rennäringen i övrigt, så kämpar även de med att hålla renarna från faror i form av vägar, järnvägar och rovdjur. Utfodring vintertid är även det ett måste. Men trots det så syns inga spår på bristande motivation.
Det är just i det här reportaget som den verkliga glöden och styrkan hos glesbygdsbor kommer fram. Man ger inte upp i första taget, om man tror på det man gör. Drivkraften är framförallt känslomässig och handlar om familjen, rötterna, naturen, och djuren. Man lägger ner kropp, själ och hjärta i det man gör, och spar inte på ansträngningarna.

   Gränserna mellan arbete och fritid blir därför flytande, vilket även det är ett för glesbygden traditionellt sätt att leva. Får man sätta sig och göra upp eld i skogen en stund har man fått både vila och avkoppling; sedan väntar sysslorna.
Norrbottniska liv ensligt belägna varken romantiserar eller idylliserar. Inga naturromantiker skulle heller välja de liv som boken berättar om.
Även om vi inte alla vare sig kan eller vill leva som de människor Anne-Christine Liinanki avporträtterar , så får vi ändå komma på besök; till Yttersti. För den som inte varit där och upplevt utomhuskonserterna där, så rekommenderas det varmt.
Den lilla, lilla scenen ligger i ett mycket storslaget landskap, med vatten och berg runtom, som en naturligt formad amfiteater. Berättelsen om Yttersti handlar även den om eldsjälar och vad sådana kan åstadkomma. Utan eldsjälar finns det varken hästar, kor, renar, handelsbodar och ingen levande landsbygd heller.

Hur ska det gå i framtiden för Storsien och liknande byar? Den frågan man ställer sig är ju om nästa generation vill ta över. Något reportage om hur barnen till byborna tänker hade varit intressant att läsa, för att få en uppfattning om hur starka banden och traditionerna är.
I sin närmast etnologiska exakthet är boken ett värdefullt dokument över en plats och en tid som trots att att den är så lätt igenkännlig för oss här uppe, ändå är så okänd för många. Den dokumentationen kommer att stå sig bra över tid.
Men där det vetenskapliga i allmänhet konserverar och objektifierar det man studerar, så visar Liinanki och Svedenbäck på ett humanistiskt perspektiv, där författare och fotograf står på samman sida som informanterna.
Jag tycker också att det syns att bokens skapare under resans gång upptäckt mer än de från början trodde att de skulle finna. Det märks framförallt på att fotona går från det statiska till det filmiska, med också på t ex reportaget från Vitvattnet, där Intresseföreningen för Kalix Övre bygd verkar ha gjort stort intryck på författaren.
Nå int´är de väl så enslit ändå här upp … det finns ju FOLK …”
Maria Vedin

Publicerat i Bok: Norrbottniska liv ensligt belägna | Kommentering avstängd

Norrbottniska liv ensligt belägna – Recension av Jan-Olof Nyström

Recension – Norrbottens Kuriren, 13 november 2013

”NORRBOTTNISKA LIV ENSLIGT belägna är en vacker titel på en likaledes vacker bok. Det är Anne-Christine Liinanki som tillsammans med fotografen Gunnar Svedenbäck besökt några byar i Kalixtrakten och genom dem speglar det liv som trots allt levs på svensk glesbygd.
Det behöver påminnas om detta, att landsbygden inte bara dör, den lever också. Kanske, tänker man under läsningen, så som den alltid gjort. Mes tusenkonstnärens blick för vilka utkomster som är möjliga och med filosofens insikt att det materiella trots allt är underordnat. Vilket låter sig sägas, men när samhällsservicen reducerats till obetydligheter kräver vardagen dessutom järnvilja och uthållighet för att fungera.

MÖTER VI ALLTSÅ Sidalens Naturbruk i Storsien där det beryktade lägret för kommunister och andra oppositionella låg under Andra världskriget. Uppfödning av Nordsvenska hästar och utbildning av kuskar och så växtodling och annat smått och gott. Man samarbetar byarna emellan också, med sådant som midsommarbröllop i Korpikå, det gäller att se försörjning i allt.
Eller så renägare i Kalix sameby, kalvmärkning och renskiljning och ett liv som är anpassat till renens årsrytm.
I detta ligger hårt arbete, stor kunskap och försörjning. Detsamma som man gör i Taipale by, fast där föder man upp skotsk Aberdeen Angus, köttdjur på en gammal familjegård.

DEN GLESBYGD SOM  idag utvecklas i Sverige kräver förmodligen mer initiativ, större kunskap och i viss mån mera mod för att överleva i än den genomsnittliga storstaden. Skillnaden finns dessutom i den samhälleliga servicen som inte längre dikteras av ideal om att ”hela Sverige ska leva” utan mer av en slags marknadsdespoti där de mest lönsamma ska levas, övriga inte.
Norrbottniska liv ensligt belägna är en medveten motbild till både eländesskildringarna (country noir) och storstadsromantiken.
Bildmaterialet imponerar med en ganska uttalad estetik och texten håller sig inom reportagets ganska neutrala idiom. Kanske kunde man önska att de politiska krafter som en gång utgjorde landsbygdens representation för en stund skulle återvända till skildringar som den här. I en paus undan hallelujaliberalismen.
Det skulle hela samhället tjäna på, jo, storstäderna också.”
Jan-Olov Nyström

Publicerat i Bok: Norrbottniska liv ensligt belägna | Kommentering avstängd

Manusskrivande och kursböcker – del 3

Bodil Malmsten – Så gör jag

”Ibland flyter det på, det finns normalflyt, ett jobbflyt, ett uthållighetsflyt. Och så finns det flow. För att få flow måste personen som skriver ta sig till stället där det går att få flow. Det är det som är jobbet, att skriva sig fram till flow, det tillstånd där ord och meningar flyter på – mening ger mening, ord ger ord och det skrivna – tillfälligt – flödar på. Flow är inte inspiration. /…/ Flow är en mäktig flod, du är floden, du är vågen, du är ett med flödet, det är medvetet, omedvetet, du flyter på ytspänningen, du är spänd utan anspänning, du känner djupet under dig och det känns bra, du flyter dit du är på väg, dit du ska”, skriver Bodil Malmsten .

Jag håller med Bodil Malmsten om att för att få flow så måste man skriva på helt enkelt. Det som är viktigt för mig är att skriva dåliga meningar, bra meningar, långa meningar, korta meningar. Det vill säga skriva på och jag sparar allt jag skriver för när jag minst anar det kan jag ha nytta av en ”dålig text” – en bra text för den delen också. Att flödesskriva sida upp och sida ned för hand i ett kollegieblock är inte dumt det heller. Jag kommer att intervjua mina personer i manuset ”Kvinnorna hinsides nordanvinden” och skriva intervjuerna för hand i ett kollegieblock. Allt för att locka fram deras tankar och vad de har att förmedla till mig.

”Det här om arbetsplatsen, utrymmet, det egna rummet, dit ingen utom den som skriver får tränga sig på. Jag sitter hemma och skriver, still vid mitt arbetsbord. Inte för att jag blir lycklig av att sitta still i mitt rum, men jag vill ha det så. Var sak på sin plats. Städat och rent. Soporna sorterade och utburna. Det måste vara välstädat, ordning på det som går att få ordning på. En avskavd skåplucka, något som är sönder, solkigt och trasigt, då sipprar trasigheten in, jag vill ha det fint omkring mig, oredan inuti rår ändå ingenting på,”, skriver Bodil Malmsten.

Jag kan inte göra annat än att hålla med. För att starta upp skrivfabriken städar jag och sorterar helt oviktiga saker. Inför en deadline kände jag ett tvingande behov av att måla om arvsstolen efter morfar i en havregrå ton. Kände fortfarande ingen lust att skriva, varför jag korkade upp MP 52-flaskan och putsade upp byrån med tillhörande pigtittare. Sedan satte jag mig vid datorn och började att skriva och skrivarflytet infann sig omedelbart. På något sätt är det som en trollformel för mig att tassa omkring och städa mig i riktning mot datorn.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Manusskrivande och kursböcker – del 2

Maria Küchen – Att skriva börjar här

Küchen pekar på att ”författare” i större utsträckning än förr är offentliga mediagestalter med drag av rockstjärna, /…/ I dag /…/ förväntas hon vara en entertainer.” och att ”kärleken till skrivandet i sig är den enda hållbara drivkraften på sikt”.
Maria Kuchen skriver: ”Den här boken är full av samtal med skrivande människor som lyckats. Men vad gör man med den bortglömda debutantens smärta? Att debutera, bli uppmärksammad och sedan försvinna – eller att debutera och inte uppmärksammas alls – det är inget en författare så gärna pratar om. Men många har erfarit det och mått dåligt av det, Vissa har krisat så till den grad satt det blivit svårt eller omöjligt att skriva vidare”.
Det är inte lätt att debutera som författare om man lider av scenskräck. Vilket när debuten var aktuell för mig fick mig att i desperation anmäla mig till en kurs i retorik vid Luleå tekniska universitet. Retorikkursen gav mig råg i ryggen och den klassiska retorikens verktygslåda (Ethos, Logos och Pathos) att förhålla mig till. När jag presenterade mig och boken ”Storsien” kunde jag med hjälp av verktygen kliva ur mig själv och istället tänka på de trick som jag lärt mig på retorikkursen. En fråga som jag funderade mycket på var: ”Vad kan jag göra med den begåvning, den röst och den kropp som jag begåvats med?” För att påverka mottagaren och sälja min bok måste jag använda min humor. De gånger som jag lyckats bäst med att agera på scenen var när jag fått publiken att skratta. Andra trick var att ta ett välkomnande kliv mot publiken. Jag måste även ta mot till mig och se på åhörarna innan jag började att tala, och låta blicken svepa över åskådarna för att verkligen visa att jag riktar mig till alla. Och tala långsamt och tydligt fastän hjärtat bultar som en flyende antilopflock. Ett hjälpmedel var att skapa en positiv framgångsbild.
Retorikkursen fick mig att växa som människa och författare. För utan retorikkursen är jag inte säker på att jag fortsatt att skriva. Scenskräcken hade blivit det sänke som fått mig att tappa orden. Men det gick bra för mig och jag hade ovärderlig hjälp av min retoriklärare Bo Renberg när jag skulle framträda i direktsändning i tv-programmet Eftersnack. Att vara författare är som ett puzzel som ska sammanfogas till en helhet, och för min del var det scenskräcken som var den saknade puzzelbiten.
Men det är fint som Maria Küchen skriver: ”En författare som gillar att stå på scen kan – och ska! – utnyttja sin karisma så. Det är bra för alla! Och en författare som inte gillar att stå på scen har rätt till sin inåtvändhet.
   Mitt grundtips är att den här världen, i allt dån och larm som pågår, törstar efter just inåtvändhet.
   Det föreskrivna allmänna samhällsidealet idag är att synas och höras så mycket som möjligt och äga så mycket som möjligt, men det finns andra värden. Det finns till exempel idag mer än någonsin ett litterärt värde i lågmäldheten, i det stillsamma, långsamma och blyga som inte låter sig säljas eller ens beskådas.”.


Det är tystnaden, det lågmälda och långsamma som jag men även mitt manus längtar efter. Att få gå på långa promenader. Ha tid till att lyssna på fåglarnas serenader. Att stilla se ut över havet och se solen spegla sig i vattnet eller blankisen beroende på årstid.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Manusskrivande och kursböcker – del 1

Merete Mazzarella – Att berätta sig själv

Mazzarella skriver att man kan göra en disposition för att få överblick, men att man ska undvika att i början tänka i termer av att skriva en större kronologisk helhet. Hon skriver vidare att det kan leda till frågor och funderingar över hur transportsträckorna mellan olika skeenden ska skrivas. Hon rekommenderar att begränsa sig att skriva fram sina bilder, att tänka i termer av kortare texter och att låta den ena bilden leda till den andra. Att helt enkelt samla på delar.

När jag började kursen Litterär gestaltning 3 vid Luleå tekniska universitet i höstas så var mitt manus ”Kvinnorna hinsides nordanvinden” fem rader i ett kollegieblock. Ett manus så nära nollpunkten man kan komma. Under hösten har jag skrivit tankar på gula notislappar och i fyra-fem olika anteckningsblock, en del block är sagolikt vackra, andra vedervärdiga. Trots detta kaos har berättelsen och karaktärerna ändå börjat att ta sin form. Det har varit som att kliva in i en ny värld eftersom det inte finns så mycket material att forska om när det gäller 900-talet i den norra delen av landet. Att skriva helt oplanerat och treva sig fram har funkat för mig i början av manuset, men jag har insett att en planerad struktur är att föredra inför fortsättningen. Att få till en bra och strukturerad manusdisposition är ett måste när vi ska gå i mål på fem manusinlämningar. I nuläget har jag en fix och färdig kapitelindelning och kommer att skriva mig igenom manuset kapitel för kapitel. Det är som om när jag har satt ramen till manuset så börjar innehållet att komma till mig på ett rent märkvärdigt sätt. När jag tänker efter väldigt ofta. Saker och ting som jag funderat på har dykt upp i en tidning, via radion eller att någon kommer med information som jag behöver veta.

– Har du läst ”Urfödan – Om självhushållets mat hos folk i Lappland” av Lilian Ryd, sa en kollega till mig.

”Urfödan” vara rena bingon för mig när det gäller ämnet forskning om hur människor överlevde för länge sedan. Jag funderade om det fanns yxor här uppe i norr på 900-talet och vad händer. På kultursidorna i Norrbottenkuriren läser jag en rubrik – Nytt miljonprojekt skriver om historien. Ett gemensamt projekt mellan universitetet i Luleå och Norrbottens museum skriver om historieböckerna om den tidiga järnhanteringen i Norrbotten. I en myr utanför Sangis i Norrbotten har forskarna hittat en brosch och en yxa. Fynden är 2200 år gamla. Yxan är varvad av olika typer av järn. Och för att minska skörheten har man värmt yxan i en eld och sedan kylt ned den i vatten. Det är en oerhört avancerad metallurgi och det är det äldsta daterade stålet i norden. Det ställer den tidigare forskningen på ända. Och jag gör vågen. De där fem raderna jag har som inledning till mitt manus känns med ens riktigt verkliga – de har kanske funnits på riktigt min kära Evra och hennes dotter Anna:

Huvudpersonerna är Evra och hennes dotter Anna. Berättelsen utspelar sig för ca 1100 år sedan på en ort i Norrbotten. För att kunna överleva under de extremt svåra yttre förhållandena som då rådde krävdes ett oegennyttigt samarbete mellan alla individer, oavsett kön och ålder. Modern fick automatiskt den centrala rollen, eftersom hon ansvarade för avkomman.

Publicerat i Ankis författarblogg | Kommentering avstängd

Varför ägnar man ett och ett halvt år med att intervjua och fotografera människor i glesbygd?

Svaret är varken entydigt eller enkelt. Resorna där vi startat i gryningen för att resa många mil; till en hästpremiering; en kalvmärkning i rengärdet; skogsavverkning med Häst; den mystiska byn Taipale; byn som varit arbetsläger har gett mig och fotografen Gunnar Svedenbäck oförglömliga upplevelser och insikter.

Baksidestext ur boken Norrbottiska liv ensligt belägna:

Vi talar idag ofta om ”det kluvna landet”, ett Sverige med två delar som alltmer glider isär, där utvecklingen anses gå helt olika vägar. Å ena sidan de expansiva storstadsregionerna med högt tempo och snabb tillväxt. Å andra sidan landsbygd, glesbygd med avfolkning och stagnation, indragen service, arbetslöshet. Det finns gott om dystra visioner av landsbygdens framtid. Ofta blir det en ytlig beskrivning där många nyanser försvinner.
Medan storstaden beskrivs som dynamisk och föränderlig anses glesbygden stillastående, oföränderlig, tillbakablickande. Ingenting kunde var mer fel. Förändringen går lika fort i glesbygden men om den tar sig andra vägar. Här krävs det  stor kreativitet, mycket nytänkande och entreprenörskap för att skapa liv och framtid.
”Norrbottniska liv ensligt belägna” visar mycket av den idérikedom som spirar där man kanske inte förväntar sig det. Den är en modern ”folklivsskildring” och som sådan inte bara av värde i dag utan också för framtiden. Författaren och fotografen känner sin miljö väl och försöker genom bild och text gestalta modernt liv och arbete i några byar i Norrbotten. Läsaren får till exempel följa med renskötare i en skogssameby – ganska sällan skildrat i bokform – men också besöka en musikfestival och möta hästuppfödare.
Allt exempel på att framtiden i glesbygden måste mötas på många olika sätt.

 

Publicerat i Bok: Norrbottniska liv ensligt belägna | Kommentering avstängd

Författardrömmar är till för att förverkligas – del 5

Samtidigt som jag tog ut en högskoleexamen i svenska så debuterade jag med romanen Storsien. Så kära läsare varför inte bli besatta av en historia? Om du bär på em dröm och denna önskan inte lämnar dig – genomför den.

Utdrag ur baksidestexten: Byn Storsien är en paradox – en idyll med ett skrämmande förflutet. Under andra världskriget internerades som mest 350 oliktänkande i ett arbetsläger i byn. Historien börjar med att samen Aslak kommer till Storsien och träffar Amanda som är uppvuxen i byn. Berättelsen rullar vidare med mord, övergrepp, svek och internering. Tidspusslet börjar under sent 1800-tal och slutar i nutid med Amandas barnbarnsbarn Agneta.

   

 

Publicerat i Bok: Storsien - 100 år i en norrbottnisk by | Kommentering avstängd

Författardrömmar är till för att förverkligas – del 4

Nästa steg var Luleå tekniska universitet och kurserna Skapande svenska A och B. Det går att förverkliga författardrömmar, men jag var tvungen att stuva om mitt liv för att inte skrivlusten skulle drunkna i allt det vardagliga. Jag var tvungen att släppa både fjärrkontrollen till TV:n och greppet om innebandyklubban för att få tid över till att skriva. På skapande svenska finslipade jag skrivverktygen ytterligare och tillägnade mig förmågan att tänka med tangenterna. Under B-kursen gjorde jag skelettet till det som senare blev min debutbok Storsien.

Publicerat i Bok: Storsien - 100 år i en norrbottnisk by | Kommentering avstängd