Recension i NSD, 22 november 2013
”Om man åker en biltur genom valfri glesbygd i vår landsända, kan man välja på två saker: att se de tomma husen och gårdarna, eller att se de ställen där landsbygden faktiskt lever. Det valet påminner om att tänka på ett glas som halvfullt eller halvtomt, vilket ju också lär avslöja om man ser positivt eller negativt på tillvaron.
Anne-Christine Liinankis resa genom sina hemtrakter norr om Kalix är dock en mycket positiv sådan, även om varken hon eller fotografen Gunnar Svedenbäck blundar för det närmast stilgotiska i rostig järnvägsräls eller patinerad rödfärg.
Liinanki, med rötterna i det krigshistoriskt intressanta Storsien, älskar sin bygd och förmedlar det på ett sätt som visar att det är människorna det hänger på, inte de materiella omständigheterna eller tingen. Det är inte ödegårdarna som har betydelse, utan de där det bor FOLK.
I den inledande reportaget, från Storsien, ställer Liinanki det förgångna och det nutida mot varandra. Fotomässigt är det också här som vemod och i viss mån nostalgi präglar bildmaterialet såväl som texten.
Men efter den bakgrundsteckningen rivs den historiska slöjan bort rejält, och vi får möta Lindbäcks i Storsien, och se hur det går till på deras hästgård. Där föder man upp nordsvenska brukshästar, utbildar hästar (jo, de behöver också skola …) och kuskar, och sysslar även med annat som är relaterat till naturbruk, som t ex utbildningar i natur och miljö.
Bilderna, som innan varit veritabla stilleben, om än mycket vackra, följer nu människorna i deras vardagsarbete, och det går inte att ta miste på deras glädje och engagemang.
Genomgående har Liinanki valt att skildra människor i bygden som har sitt levebröd från skog, natur eller rennäring, med en handfast vardag.
Här finns inga exempel på det som för några år sedan sades vara glesbygdens hopp: de distansarbetande storstadsmänniskorna som flyttat ut på m”landet” som den urbana benämningen lyder. På det sättet visar Liinanki på en levande tradition i norr, som går tillbaka till smnåbrukens tid. Då och även nu går ofta rennäringen och småbrukandet hand i hand.
Reportagen i boken avspeglar också detta, och visar hur mångsysslandet har varit och är nyckeln till försörjning i glesbygd. Småbonden Kurt Nilsson från Storsien, t ex, har även några renar.
Just om rennäringen gör Liinanki och Svedenbäck ett mycket intressant djupreportage. Vi får följa Marine Jägerving och Rolf Söderholm i deras arbete som renskötare i Kalix sameby, I likhet med rennäringen i övrigt, så kämpar även de med att hålla renarna från faror i form av vägar, järnvägar och rovdjur. Utfodring vintertid är även det ett måste. Men trots det så syns inga spår på bristande motivation.
Det är just i det här reportaget som den verkliga glöden och styrkan hos glesbygdsbor kommer fram. Man ger inte upp i första taget, om man tror på det man gör. Drivkraften är framförallt känslomässig och handlar om familjen, rötterna, naturen, och djuren. Man lägger ner kropp, själ och hjärta i det man gör, och spar inte på ansträngningarna.
Gränserna mellan arbete och fritid blir därför flytande, vilket även det är ett för glesbygden traditionellt sätt att leva. Får man sätta sig och göra upp eld i skogen en stund har man fått både vila och avkoppling; sedan väntar sysslorna.
Norrbottniska liv ensligt belägna varken romantiserar eller idylliserar. Inga naturromantiker skulle heller välja de liv som boken berättar om.
Även om vi inte alla vare sig kan eller vill leva som de människor Anne-Christine Liinanki avporträtterar , så får vi ändå komma på besök; till Yttersti. För den som inte varit där och upplevt utomhuskonserterna där, så rekommenderas det varmt.
Den lilla, lilla scenen ligger i ett mycket storslaget landskap, med vatten och berg runtom, som en naturligt formad amfiteater. Berättelsen om Yttersti handlar även den om eldsjälar och vad sådana kan åstadkomma. Utan eldsjälar finns det varken hästar, kor, renar, handelsbodar och ingen levande landsbygd heller.
Hur ska det gå i framtiden för Storsien och liknande byar? Den frågan man ställer sig är ju om nästa generation vill ta över. Något reportage om hur barnen till byborna tänker hade varit intressant att läsa, för att få en uppfattning om hur starka banden och traditionerna är.
I sin närmast etnologiska exakthet är boken ett värdefullt dokument över en plats och en tid som trots att att den är så lätt igenkännlig för oss här uppe, ändå är så okänd för många. Den dokumentationen kommer att stå sig bra över tid.
Men där det vetenskapliga i allmänhet konserverar och objektifierar det man studerar, så visar Liinanki och Svedenbäck på ett humanistiskt perspektiv, där författare och fotograf står på samman sida som informanterna.
Jag tycker också att det syns att bokens skapare under resans gång upptäckt mer än de från början trodde att de skulle finna. Det märks framförallt på att fotona går från det statiska till det filmiska, med också på t ex reportaget från Vitvattnet, där Intresseföreningen för Kalix Övre bygd verkar ha gjort stort intryck på författaren.
Nå int´är de väl så enslit ändå här upp … det finns ju FOLK …”
Maria Vedin
Den amerikanska damen var så fascinerad av hans öde. Hon har under sju års tid rest i hans fotspår. Sista anhalten var Närsholmen, och hit kom hon i Gutetaxi. Vi bjöd in henne i huset och vi visade henne de dokument som finns här. Hon berättade att ryssen dog år 2000.
