Recension av Ann-Charlotte Sandelin

Romanen Fågelflykt

En kärv poetisk ton från Norrbotten

Fågelflykt av Anne-Christine Liinanki
Ekström & Garay

 […] Anne-Christine Liinankis ord tecknar ögonblick av liv på 240 snabblästa sidor. En kärvt poetisk ton sjunger genom berättelsen, den fångar mig från första meningen. Tonen skriver platsen, fångar miljön och de varelser, insekter och kanske framför allt fåglar som ger den liv och evig närvaro. Enstaka äldre, gärna lokala, begrepp förstärker tid och miljö, även om jag reagerar på en sked av fattigmanssilver (sic!).

I nästa tablå kan tio år ha förflutit eller mer, läsaren får fylla i bilden, kanske spegla den mot sina egna kunskaper eller erfarenheter. Den lilla historien, den personliga, strilar nämligen som en bäck invid historiens breda flod. Författaren hindrar en internerad man att resa hem och begrava sin far som dödats i terrorattentatet mot Norrskensflamman 1940. I vår nära tid ekar flyktingarna som reste över Medelhavet, vandrade upp genom Europa och fyllde norrgående tåg i hopp om fred och nya hem; volontären Agneta kokar kaffe och tänker på sin far, han som också klev av ett tåg. Metoo är däremot inte fäst i någon särskild punkt i tiden, möjligen i den mån att skammen nu äntligen lyfts från offer till förövare.  […]

Det här inlägget postades i Ankis författarblogg, Bok: Fågelflykt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.