”Mjuka indiankvinnor tvättade sina barn I den stora flodens källa då vågen föddes, den som skulle gå mot havet och föra med sig minnet av hur människors ungar luktar. Också flodstrandens dofter av dy och mossa skulle vågen minnas, de stora träden som kunde hejda loppet med sina tunga rötter och sjunga det ivriga vattnet till ro någon stund, någon natt, innan det måste vidare mot den nya födelsen i havet.
Där i utloppet mötte vågen laxarna som var på väg uppför floden, besatta av sin kärlek till livet. Ändå glömde vågen snart de levande fiskarna. För rädslans skull, flodvattnets skräck för att förlora sig i det gränslösa. Men vågen utplånades inte, den frös till is och fångenskapen i kylan tog nästan livslusten ur den.
Så kom våren en dag och vågen bröt sig fri ur isen och visste att den överlevt, att den var en och samlad, på samma gång som den var delaktig i allt i havet. Den började sin långa resa, drog österut och de stora skeppen klöv den och de stora vindarna lekte på dess yta. Vågen älskade vindarna, den starka vinden som samlade sin kraft till storm och bjöd vågen att delta i dansen. Men också solvinden, som vaggade vågen till sömn och drömmar om himlen och de väldiga molnen, som var delaktiga i vågens liv genom dimmorna och regnet.
Vid Grönlands sydspets mötte vågen isbergen, slog runt av förvåning, hejdade sig, kluckade kring det genomskinligt gröna de glatta stupen och kände när det sprängde inne i berget av längtan bort ur det tysta och sammanhållande till det gränslösa och delaktiga. När vågen drog vidare hade den fått färg av smältvattnet och kunskap om sorgen som finns i allt som låter sig formbindas.
Mellan Island och Shetlandsöarna hade den blivit tung av salt och lärt sig att fräsa, finna nöje i det ständiga utbytet mellan den vita toppen och den gröna basen. Över Skagerack gick den i tunga dyningar, rundade Lister, långsam och mäktig; medveten om sin styrka.
Så en dag om hösten slogs den i spillror mot Bohusläns klippor, mötte sin gråa död och fann att den inte kunde dö men att alla dess erfarenheter måste lämnas tillbaka till havet innan den fick återfödas och gå med nya minnen av djupa fjordar och tung granit mot norr igen, med Golfströmmen mot isarna och de väldiga vindarna”.
Utdrag ur Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson
Berättelsen är med i boken som en bisats, men för mig är bisatsen en huvudsats och en alldeles fantastisk skapelseberättelse.
