Ordlina

Gäddu star i gyli, vassn darrar –
Summarnat

Cykel knikar, bromsar, stännar …
Säiste drupen pickadång

Flasku i ai
Gäddu slaur u döikar …
– Va fan var de?

Cykel knikar, vassn darrar –
Summarnat.

– Allan Nilsson –

Vi är alla besökare
I denna tid, på
denna plats …
Vårt syfte är att
iaktta, lära, växa,
älska, och sedan
återvända hem

Aboriginskt Ordspråk

”När ni ser ett moln stiga upp i väster, säger ni genast att det blir regn, och det blir det också. Och när ni märker att vinden blir sydlig, säger ni att det blir hett, och det blir det.”

Det här citatet är inte hämtar från någon gammal meteorologibok. Det står i självaste Bibeln, närmare bestämt i Nya testamentet Lukasevangelium 12:54-55.

Aristoteles levde i Grekland under 300-talet f Kr och betraktas som den västerländska filosofins och vetenskapens fader. Aristoteles skrev bland annan ett verk om vad som heänder i atmosfären. En av Aristoteles lärjungar, Theofrastos, skrev ned en del av prognosmetoderna.

”Om grodorna i träsken upprepar sitt entoniga och klagande upplösa sig molnen i strömmar av regn”.

Eller: ”Om spindelväven rör sig, blir det vind eller storm”.

Vad ska man då göra i ett kalltempererat skandinaviskt klimat för att spå väder?

Svaret är kanske att göra som den grevliga änkan i dikten av Anna-Maria Lenngren,

”Uppå ett gammalt slott, ett arv av gamla fäder, en skinntorr grevlig änka satt, var skral, drack ständigt te på fläder, och hade ben som spådde väder …

Solnedgångar är storslagna upplevelser med starka färger och stora känslor. En kort rosenskimrande stund när kvällen långsamt övergår till natt.

Vid Skagens strand en sommarkväll på 1930-talet stod arkitekten, författaren och ljusdesignern Poul Hennigsen mitt i en klunga turister, som tog upp en applåd när den stora eldkulan uppslukades av havet. Han avskydde ”denna patetiska semesterritual”, som han kallade den, och skrek högt och ljudligt över folkmassan: ”Nu gå skiten ner”.

När körsbärsträden blommar, vanligtvis i början av april, går japanerna man ur huse. De skira blomstren symboliserar livets förgänglighet men också en ny start och firas framförallt med uppsluppna picknickar i parkerna.

På Skeppsudden utanför Norrköping blommade det i körsbärsdalen när den tvååriga yogalärarutbildningen gick mot sin fullbordan. Yogan har lärt mig att fokusera och jag har hittat mitt eget centrum. Det finns en slags rädsla inbyggd i oss människor, som kommer av det faktum att vi inte kan kontrollera tillvaron och framtiden, men yogan har fått mig att hantera rädslor och utmaningar på ett mer konstruktivt sätt.

Om tjugo år kommer du att känna dig mer besviken över det du inte gjorde än det du gjorde. Så kasta loss. Segla ut från den trygga hamnen, Fånga passadvindarna i seglen. Utforska. Yoga. Upptäck.

Tiden är precis som hos Einstein, elastisk. Man kan hinna med förvånande mycket eller förvånande lite under en dag. När jag styrde Jeepen i riktning mot kvällssolen hade min dag varit minst sagt elastisk.

Målet var ”Snabelhuset” i Boden, och en timmes pratande i Christina Sandströms program Hälsoinspirerat. En del sammanträffanden är som fyrtorn som lyser upp tillvaron och mötet med Christina var sannerligen ett av dessa. Snabelhuset innehåller radiostudio, tomma rum och ett eget spöke …

Länk till radioprogrammet:
Hälsoinspirerat 14 maj

Psalm 256

Var inte rädd.

Det finns ett hemligt tecken,

ett namn som skyddar dig nu när du går.

Din ensamhet har stränder in mot ljuset.

Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Han älskar dig,

han väntar dig i kväll –

en kväll när du förstår hans hemlöshet

och hur han längtar efter dina steg:

från evighet har han stämt möte här.

Var inte rädd.

Det finns en mörklagd hamn,

du ser den inte nu, men färdas dit.

En dag skall du bekänna högt hans namn,

hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg.

En dag blir natten vit.

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,

du ser den inte nu, men färdas dit.

Text: Ylva Eggehorn

”Mjuka indiankvinnor tvättade sina barn I den stora flodens källa då vågen föddes, den som skulle gå mot havet och föra med sig minnet av hur människors ungar luktar. Också flodstrandens dofter av dy och mossa skulle vågen minnas, de stora träden som kunde hejda loppet med sina tunga rötter och sjunga det ivriga vattnet till ro någon stund, någon natt, innan det måste vidare mot den nya födelsen i havet.

Där i utloppet mötte vågen laxarna som var på väg uppför floden, besatta av sin kärlek till livet. Ändå glömde vågen snart de levande fiskarna. För rädslans skull, flodvattnets skräck för att förlora sig i det gränslösa. Men vågen utplånades inte, den frös till is och fångenskapen i kylan tog nästan livslusten ur den.

Så kom våren en dag och vågen bröt sig fri ur isen och visste att den överlevt, att den var en och samlad, på samma gång som den var delaktig i allt i havet. Den började sin långa resa, drog österut och de stora skeppen klöv den och de stora vindarna lekte på dess yta. Vågen älskade vindarna, den starka vinden som samlade sin kraft till storm och bjöd vågen att delta i dansen. Men också solvinden, som vaggade vågen till sömn och drömmar om himlen och de väldiga molnen, som var delaktiga i vågens liv genom dimmorna och regnet.

Vid Grönlands sydspets mötte vågen isbergen, slog runt av förvåning, hejdade sig, kluckade kring det genomskinligt gröna de glatta stupen och kände när det sprängde inne i berget av längtan bort ur det tysta och sammanhållande till det gränslösa och delaktiga. När vågen drog vidare hade den fått färg av smältvattnet och kunskap om sorgen som finns i allt som låter sig formbindas.

Mellan Island och Shetlandsöarna hade den blivit tung av salt och lärt sig att fräsa, finna nöje i det ständiga utbytet mellan den vita toppen och den gröna basen. Över Skagerack gick den i tunga dyningar, rundade Lister, långsam och mäktig; medveten om sin styrka.

Så en dag om hösten slogs den i spillror mot Bohusläns klippor, mötte sin gråa död och fann att den inte kunde dö men att alla dess erfarenheter måste lämnas tillbaka till havet innan den fick återfödas och gå med nya minnen av djupa fjordar och tung granit mot norr igen, med Golfströmmen mot isarna och de väldiga vindarna”.

Utdrag ur Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson

Berättelsen är med i boken som en bisats, men för mig är bisatsen en huvudsats och en alldeles fantastisk skapelseberättelse.

När du väntar på en kär vän, och hänger på räcket till ”hålet” i stora vänthallen på Stockholms central begrunda då en stund smidesräckets installationer.

Mot norr ser du ett norrsken, en eskimå och en lunnefågel, en eskimåflicka och en sälkut bland drivisen. Även snöskor och ett huvud av en valross.

Mot väster en alligatorgud från colombiansk folkkonst, nybyggare och en indian, Vid sidan mexikanska vattenbärerskor.

Mot söder en afrikansk medicinman med totempålar, en rituell svärdsdans, en sköld av trä och tre dansande kvinnor.

Mot öster en stor fenixfågel som biter i räckets kant och vilar på ett indiskt tempel. Två indiska tempeldanserskor och en demon samt en tiger från kinesisk primitiv konst.

En dag vimlade det av knallrosa Wunderbaums på min parkering. Någon mening är det med dessa tänkte jag och kom genast att tänka på Baumgarten min stränge tyskalärare. Nåväl, hursomhelst: Wunderbaum eller Wunder-Baum (tyska:underträd) alternativt doftgran, är en ”pappbit” formad som en gran indränkt i doftande parfym. Wunderbaum, används i bilar för att ge en behaglig doft i bilens inredning. Och vad gör alla dessa magiska träd liggande på marken vid min Jeep?